Lycka

I söndags morse när min man kikade in till mig medan jag förberedde mig och berättade att vår yngsta dotter kravlat lite frammåt med bravur hände något innuti mig. Hans ögon lyste och det fanns så mycket kärlek där. Hans kärlek till vår dotter och hans stolthet över hennes utveckling och samtidigt hans kärlek till mig, att han ville berätta det med en gång. Och just då lyckades jag sätta ord på något som lurat i mitt hjärta ända sedan i somras.

Det är detta liv man menar, när man avslutar sagan med "and they lived happily ever after". Jag lever mitt upp i mitt "happily ever after" och jag älskar det. Jag bär på en djupgående känsla av frid och kärlek som bottnar i min man, sagans prins. Och allt detta som händer nu, efter sagans slut, är ju det som är det riktiga äventyret värt att berätta om. Livet med prinsen och halva kungariket.

Trots att jag säger detta, och menar det, att jag lever lycklig i alla mina dagar, så har jag sett mörker. Jag har upplevt smärta och sorg och mer därtill. Men som CS Lewis fru så klokt säger i filmen Shadowlands: The pain then is part of the happiness now. Och just därför kanske, är lyckan varaktig. Kärleken upphör aldrig. Den bara fördjupas.